Jag fixade morgonmål åt G och han satte sig vid bordet och önskade att få höra musik. Så jag lade på Mylo Xyloto på Spotify och sen satt han där nöjd och åt sitt morgonmål och lyssnade på Coldplay.

Häromdan sa G åt Jenny:
- Jag tyckä om Kåijpjeij. De e jättebjaa fö mej.

True story.

Gabriel kom bärandes på en stol och sa:

- Jag vill osså bejka.

Mina damer och herrar, svenskan har härmed ett till verb: Bejka = att steka bacon.

Jag kunde inte komma genast så han ropade på mig gång på gång tills han till sist stod i soffan och skrek:

PAPPA! JEKA MEJ!

Till sist var jag klar och kom fram till honom, full av iver och frågade om jag fick leka med hans bärgningsbil.

- Nä, dom sover.

Jag frågade om jag fick ta en annan bil.

- Dom sover.

Sen stod vi där en stund bredvid varandra och såg på bilarna medan de sov.

Vi kom fram till koden SKK: (Baserat på Anna Wahlgrens Barnabok.)

Säkerhet: Vi vet hur saker ska vara. Han får testa gränser och i allt det märka att vi tar hand om honom och ger honom trygghet genom tydliga ramar.

Konsekvens: Vi är konsekventa. Vi håller det vi säger.

Kärlek: Vi visar att vi tycker om honom.

Så när han samma kväll frågar:

-Pappa, titta mumin?

-Öhm, jag sneglar på Jenny osäkert, alltså hur ska vi göra? Inte nu men du kan fråga på nytt om en stund så ska vi se. Kanske då men jag kan inte lova något.

Säkerhet.

Jenny ser på mig med en min som talar för sig själv:

What the…?

Säkerhet, Konsekvens och Kärlek mina vänner. Framförallt säkerhet. Eller åtminstone nånting som visar att man har några kärnvärderingar man vill stå för eller att man åtminstone inte stöter sig med andra eller på något sätt att man liksom är trevlig…då det är lämpligt, förstås.

Säkerhet.

- F. Scott Fitzgerald

Vi har så lätt att bli låsta i ett antingen-eller tänkande.

Ska vi prioritera jobb eller familj?

Ska vi älska andra eller ska vi älska oss själva?

Borde vi vara aktivare eller prioritera stillhet och vila?

Jag tror på både och. Eller ibland ett tredje alternativ. Eller  ett fjärde eller femte…

Min son tycks åtminstone ha förmågan att tänka outside the box; komma med ett tredje alternativ.

För nån vecka sen var det dags för kvällsbit och jag frågade honom:

Gabriel, nu får du välja om du vill ha smörgås eller stekt ägg till kvällsbit.

- Jag vill ha kaka, osså gass.

Hört från baksätet i bilen:

Däj e sonen
Den fjygär
Över staden
Den fjygär
Över molnen.

Ända sen han började prata har han alltid ropat glatt när han sett månen.

-  Ja siir månen!

Han har nu gjort det i ett år.

Jag undrar om inte de flesta vuxna underskattar månen?

Och jag undrar vart min förmåga till förundran försvann?

Och hur ska jag återerövra den förmågan?

Any suggestions?

Gabriel: Jo, du kan! Jättebaa pappa!

Hämby = Farbror

Kan jag få? = A håå?

Nottetaake = Volkswagen

Ooda biide = Skoda

Åd = Ford
Edes = Mercedes
Onda = Honda
Oope = Opel
Vovvo = Volvo

Tatta= Tack, tack!

Han inte bara lär sig det svenska språket utan han utvecklar också det svenska språket.

I förrgår kittlade jag honom med hakan och han älskar det.
Efteråt utbrast han:
- Pappa, du ha skägga mig!

Så, låt mig stolt presentera ett nytt verb idet svenska språket: Att skägga. Att med hjälp av sin käkes undre led förmå någon annan att kikna av skratt. Fysisk kontakt är oftast en förutsättning för att skäggningen skall vara framgångsrik.
–
Hur mycket skägg jag egentligen har är ju sen en helt annan fråga. Men det här visar ändå på att Gabriel har något av trons ögon. Han har en övertygelse om det som intet öga sett och en visshet om det som inte kan förklaras med hjälp av dagens vetenskapliga metoder.